Idag har har städat hela huset, dammsugit, skurat, plockat i ordning etc. Sen sprang jag 5 km och nu äter jag Lady&Lufsen-mat och firar att det är min sista måltid i ensamhet på länge! Är faktiskt sjukt stolt att jag har klarat denna ensamhetsvecka med tanke på de rådande omständigheterna.

Ikväll kommer dels la familia hit från Skåne för att stanna tre veckor, dels kära Louise från lite längre söderut vid kusten för en catch-up-sleepover.

Dagens insikt: det tar sjukt lång tid att koka spaghetti när du har sprungit 5 km och är vrålhungrig. Men nu är det klart, cheers!

Mina dagar ser ut så att jag jobbar från morgon till kväll, trampar de fem kilometrarna på cykeln och är heelt slut när jag kommer hem. Nu har i alla fall min fantastiska familj varit här i ett par dagar och lagat fest-i-munnen-god mat till mig, hittat på roliga saker och bara myst.

Idag var det en sjukt hektisk lördag på jobbet, dock fick jag sluta tidigt eftersom vi stänger vid 14 på lördagar. Så då kom far min och hämtade upp mig med båt och skjutsade ut mig till en ö, finaste på längelänge :')

Imorgon åker alla i familjen iväg på diverse saker och jag blir ensam igen. Det blir nog lite (mycket) ensamt men det är väl lärorikt och utvecklande antar jag. Här är i alla fall ett fint collage från de senaste dagarna, puss

Ibland känner jag mig glad. Till exempel

- när jag slår in en liten mängd fisk (typ bara för en eller två) i smörpapper till ett gulligt och fint paket

- när jag säger "det här är 1 kilo" om en vara på jobbet, lägger upp det på vågen och den visar 1000,00 gram

- när min bästa vän kommer och hälsar på mig och får mig att skratta för första gången på längelänge

- när jag orkar rycka upp mig och faktiskt göra saker, som att laga fisk med potatis och sås och diska efter mig själv

- att livet trots allt går vidare.

Sedan 6 dagar tillbaka har jag inte varit i ett förhållande längre.

Just nu känns det som om jag aldrig kommer bli glad igen, men jag distraherar mig med att jobba, spela bas, inse vilka fantastiska vänner jag har och helt enkelt vänta och hoppas på bättre tider.

Dels är min kropp fortfarande inställd på Kalifornien-tid, dels annat. Behöver en paus och sätter mig snart på tåget till min fristad 50 mil västerut där jag ska jobba och bara vara i sex veckor. Det blir nog bra till slut, det här.