Jag behöver skriva av mig, ni behöver verkligen inte läsa.

Jag förstår mig verkligen inte på mig själv. Alla påstår att jag är såå himla duktig på bas, men det är jag ju inte alls. Inte ett jävla dugg. Jag som vill bli musiker, man vill bara skratta åt det.

Och varför blev jag såhär nu då? Jag som alltid är så förståndig och tänker realistiska tankar som du är visst bra, det är bara lite svårt, du kommer klara det, det klart att du inte kan det från början, det kan ingen o.s.v
Vad har hänt? Jo, bara för att jag har en sån otroligt jobbig instikt att går det inte första gången, då går det aldrig. Då är det lönlöst att ens försöka. Det har jag haft då länge jag kan minnas, men jag trodde det hade växt bort. Jag trodde jag åtminstone hade mognat lite grann under alla dessa år. Att jag nu var stor och förståndig, tänker att ta det lugnt och försök igen, det behöver inte bli perfekt de första gångerna. Men varför sitter jag då här med tårar i ögonen och känner mig meningslös? Jo, för att det inte har växt bort. den bittra sanningen är att det inte har förändrats ett skit sen jag var sju år och började spela bas. Jag skulle spela en sak nyss, och det gick inte första gången, det var för svårt. Nu kan jag inte fortsätta, jag blir bara arg och känner mig sämst. Hur ska man då kunna bli musiker om varje svårighet slutar med ilska och gråt? Hur ska man då kunna bli nånting över huvud taget?

Så, nu är skiten över, nu kan ni som mot förmodan läst igenom det här gå och göra nånting roligare.