Åh, jag såg nyss ett program på tv som jag blev så otroligt berörd av. Det var två föräldrar som berättade sin historia om hur de förlorade tre av sina fyra barn i en konstig sjukdom de aldrig fick någon diagnos för. Deras äldsta barn var och är fullt frisk, hon är 28 år nu, deras andra barn var under de första månaderna bra, men sen hände lite konstiga saker som inte riktigt kunde ha så mycket samband med varandra, men en stor sak var att han antagligen hade epilepsi och en annan att han var väldigt känslig för infektioner. När sedan deras tredje barn kom började han reagera på liknande sätt som sin storebror fast kraftigare och i tidigare ålder. Till slut kom deras tredje barn och hon var om möjligt ännu värre. Alla tre utsatta barn var stundvis helt normala, stundvis jättedåliga. När de tre yngsta barnen var 16, 8 och 4 år gamla dog det äldsta sjuka barnet, sedan förlorade de sina andra två sjuka barn inom loppet av två år. De två yngsta kunde i slutet hamna i koma stundvis och sedan bara vakna upp och fortsätta som inget hade hänt. Jag tycker att det är ett så otroligt starkt jobb av föräldrarna som orkat med detta att ta hand om sina barn när de varit så instabila och sedan förlora ett efter ett och samtidigt få de andra barnen att leva ett så bra liv som möjligt. Att förlora ett barn är ju bland det värsta en förälder kan igenom, och de förlorade tre inom loppet av tre år. Usch, jag tycker att det är en så otroligt sorglig och stark berättelse som jag ville dela med mig av.

Jag är hemma idag som ni kanske förstår