Lite så känns det nu. Dagarna går hand i hand in i varandra och ofta är de kul och innehåller skratt musik kompisar men också mycket trötthet och stress och melankoli. Men nedräkningarna har börjat och om mindre än 200 dagar är jag vuxen och mindre än 500 dagar är det jag som springer ut i en vit mössa. Helt sjukt ju! En kan inte vänta på att börja leva, för livet är det som händer nu, och nu, och hela tiden.

 

Jag måste skriva en uppföljningstext av kvinnoförnedrande text av Platon, ska hålla muntlig presentation om köttindustrin för klassen (tagga veggo hurrahurra), har skaffat en friskis-kompis att gå på svettiga pass med, spelar Betthoven symfoni nr 4 på tisdag och ja, livet är väl ganska som vanligt. Jag blir bara väldigt djup kvällar som dessa när jag egentligen bara borde plugga.

 

Här är en bild från ett år sedan. Puss hej