Ibland slår det mig hur sinnessjukt dålig jag har blivit på att plugga. Typ som nu, när jag försöker för första gången på ett bra tag. Men det mest fascinerade är nästan det som kommer sedan. Hur lite jag bryr mig. Hur oviktigt det har blivit för mig att få en viss bokstav på prov och uppsatser i ämnen jag ändå inte tycker är särskilt intressanta. Plugg-betyg-hets-ågesten från högstadiet har ersatts med att fokusera på det jag faktiskt tror att jag vill.

 

Förra måndagen sa min baslärare till mig att "kan du spela igenom hela det här stycket till nästa vecka får du en tårta av mig, det klarar du aldrig!". Och igår, efter en veckas slit stod jag där med en tårta och kände mig helt himla oövervinnerlig. Idag har jag spelat orkester för kungen & drottningen och framför allt en hel drös med skolbarn som troligtvis sällan får möjligheten att lyssna på klassisk musik, och det verkade väldigt uppskattat. 

 

Kanske är det det här som betyder något för mig. Musik. Att komma till den här insikten är så himla skönt. Att kunna tillåta mig själv att inte bara prestera i "*"riktiga"*" ämnen utan även i musiken. Jag tror som Beethoven säger, att musik kan förändra världen, och jag tänker vara en del av det. Till oändligheten och vidare