Jag vet inte vart jag ska börja... Ett sportlov för sex år sedan fick jag ett brev om att jag hade blivit antagen till en stor musikskola inne i innerstan. Detta innebar att jag skulle sluta i min skola som låg 20 min promenad hemifrån och istället börja behöva åka en timme själv varje morgon till en ny skola där sånär som alla var främlingar för mig.

Så förväntansfull jag var! Jag hade hört så mycket om skolan, min storebror gick där och jag hade varit på så mycket konserter och annat roligt.

Men jag var ganska rädd också. När mitt 10åriga jag låg i sängen natten innan skolstartet så var mitt huvud sprängfyllt med frågor. Hur skulle det bli? Skulle jag trivas? Hur var min nya klass? Låg alla de också uppe och tänkte samma sak som jag?

Men hade jag tvekat om jag hade vetat vilka fantastiska sex år jag skulle få? Om jag hade vetat vilken fantastisk klass jag skulle hamna i och vilka vänner för livet jag skulle få? Om jag hade förstått vad innebörden av "AF-andan" var redan då en nia som höll tal för oss fyror nämde det? Inte alls.

Under de här sex åren har jag vuxit så mycket som människa. Jag har kunnat få vara mig, något som är bland det allra finaste man kan få. Det är det som vi kallar "AF-andan" och som jag verkligen vill påstå är unikt. Är du kille som väljer att klä dig i tjejkläder är du välkommen på AF utan utfrysning och annat, är du som jag och gillar kontrabas, matte och hellre sitter hemma och broderar än att festa får du göra det och accepteras lika mycket som vem annan som helst. Detta har gjort mig självsäker, stark och helt enkelt till den person jag är idag.

En annan sak som alltid har knutit hela skolan samman (och det är ändå en rätt skola vi snackar om) är intresset för musik. Vi har alla valt att söka in till en skola som måste ha extra mycket plugg för att också kunna satsa på körsång för att vi verkligen tycker om det. Vart du än vänder dig i skolan kan du höra folk som sjunger, och folk hakar gärna på och sjunger stämmor på allt ifrån Pokémon-sången till Mozarts Requiem till Polisbils-sirener.

Jag har inte mycket mer att tillägga, mer än att jag nu har stått i kyrkan för sista gången och sjungit Sommarpsalm medan tårarna flödade ner och att jag har insett att jag inte kunde ha hittat en bättre grundskola. Nu väntar gymnasiet och senare vuxenlivet på mig, och jag är redo. Men samtidigt kommer jag alltid bära med mig denna underbara plats i mitt hjärta.

Tack för allt. ♥